Egentligen hade jag tänkt spinna vidare på föregående ämne, men nu känner jag mig bara så jävla nere. Riktigt nere, långt under isen. Och det beror inte på att jag fortfarande är förkyld. Förkylningen har blivit mycket bättre. Det beror heller inte på mitt ryggskott som jag vaknade med i går morse. Det är nämligen så gott som borta idag.
Så egentligen borde jag vara glad. Tacksam över att inte tvingas ligga nerbäddad i sängen och feberyra och knapra Alvedon. Tacksam över att kunna röra mig obehindrat, utan att ryggen känns som om den skulle gå av på mitten. Jag är tacksam. Det är inte det. Men jag fick för några timmar sedan ett tråkigt telefonsamtal från en av mina närmaste vänner. Han var inte alls uppåt. Hans hund hade plötsligt insjuknat i 40 graders feber, kräkningar och diarré och fick åka akut till djursjukhuset. Hunden blev kvar för utredning.
I helgen som kommer så skulle vi ha åkt till en gemensam vän när denne gifter sig med sin sambo sedan många år tillbaka. Allt var ordnat men nu när detta inträffade så hade han och flickvännen inte längre råd att åka upp. En helg för tidigt. Helgen före ny löning. Han visste särskilt hur mycket hans flickvän hade sett fram emot det eftersom ekonomin i vanliga fall inte tillåter några resor varken hit eller dit. Så han hade drabbats av dåligt samvete inför att inte kunna glädja henne med den resan längre. Samtidigt som oron för hunden tyngde hans hjärta.
Jag riktigt kände av hans känslor av tröstlöshet och hopplöshet genom telefonluren. Och när mina vänner inte mår bra så mår inte heller jag bra. Det är bara så som jag är funtad. Har alltid varit en känslig människa som inte vill se de jag har kära ledsna. Vi bor ju heller inte nästgårds så att säga, över 20 mil skiljer oss åt och ytterligare en 20 mil läggs till resesträckan om jag och frugan ska ta vägen runt deras för att vi ska kunna samåka.
Så plötsligt känner jag mig bara under isen. Känner inte för något. Vad jag vet är i vart fall att jag måste ut med hundarna snart för sista turen inför natten och sedan krypa i säng. Ska iväg på lite ärenden i morgon och måste vara utvilad.
Jag önskar att mirakel sker just nu... Fast det är att i en barnslig tro hoppas för mycket.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar