Nya smurfarna - en kassasucce som väcker ilska

De är tre äpplen höga, bor i svamphus och dricker hallonsaft.

53 år efter det att Pierre "Peyo" Culliford skapade de små blå seriefigurerna är smurfarna åter i ropet.

Men en del statsvetare tycker att det är illa ställt med demokratin i svampbyn och anklagar serien för att vara nazistisk, stalinistisk och sexistisk.

Författaren J Marc Schmidt menar i sin uppsats "Sociopolitiska teman i Smurfarna" att Smurfbyn är en marxistisk utopi.

Gammelsmurfen har liksom Karl Marx skägg. Smurfbyn ägs kollektivt Bondsmurf och Muskelsmurf framställs som bättre medborgare än Latsmurf och Kokettsmurf och pengar är bannlyst. Ändå lever alla lyckliga.

"Jag tror inte att Peyo sysslade med smygpropaganda, men jag menar att smurfarna är en politisk fabel om marxism", skriver Schimdt.

Den franske statsvetaren Antoine Bueno är inne på samma linje. I sin nya bok: "Den lilla blå boken: En en kritisk och politisk analys av smurfarnas samhälle" beskriver han smurfarna som kommunister, rasister och nazister. Den onde trollkarlen Gargamel som vill använda smurfarna för att framställa guld ses som en stereotyp pengagalen jude och den smurfätande katten Azraels namn är snarlikt Israel.

Bueno tycker också att Gammelsmurfen framställs som godmodig person som aldrig gör fel. I likhet med Stalin får han aldrig ifrågasättas. Då smurfarna försöker införa demokrati slutar det med försräckelse och Gammelsmurfen får åter oinskränkt makt.

Som om det inte var nog framhåller Bueno att smurfarnas skapare idealiserar det blonda. Den kvinnliga smurfen Smurfan var brunett när Gargamel tillverkade henne för att fånga smurfarna. Men det var först då Gammelsmurfen opererat Smurfan så att hon fått blont hår som smurfarna blev som galna i henne. Och en del kritiker som sett nya smurffilmen irriterar sig på att Smurfans roll fortfarande tycks vara objektets. När hennes kjol åker upp i luften blir smurfarna som förhäxade.

Ur Dokument/Måndag. Expressen.

Där ser man vad som kan tolkas in i de till synes oskuldsfulla smurfarna. Tur att barn inte på långa vägar är så analyserande som vuxna är, för då hade Smurfarna aldrig blivit långlivade. Och världen hade blivit en smula tråkigare. För nog är vi många som lekte med smurfarna som barn, lyssnade på deras musik osv, och som ändå hade jävligt roligt åt och med de små blå gubbarna i svambyn där alla drack hallonsaft och alltid var lika glada.